Metallica får heta Metallica, skriver DN. Skatteverket gav avslag, föräldrarna överklagade och vann i tingsrätten. Då överklagade Skatteverket men nu har de ändrat sig. En får säga ”grattis!” åt ungen och föräldrarna.
Det stora problemet är ändå inte att barn inte får heta vadsomhelst, utan att vuxna inte får det. Lagen är till för att skydda barn från att få alltför ”konstiga” namn, men även vuxna som vill byta namn behandlas på samma sätt. Vi är omyndigförklarade.
Lägg därtill att godtyckligheten i vilka namn som blir godkända verkar enorm. Allt beror på vilken handläggare man får, syns det som. Det är i sig ett demokratiskt problem som beror på att lagen inte är tillräckligt tydlig.
Om det står i mina papper att jag är kvinna får jag inte heta Björn. Står det i mina papper att jag är man får jag inte heta Karin. Det anses olämpligt. Punkt. För, hemska tanke, vad händer den dagen vi möter en människa vi inte kan sortera efter kön?
Andra bloggar intressant om: namn, namnlagen, barn, vuxna, lagar, förmynderi, liberalism, frihet, Metallica, byråkrati, Skatteverket, kön, HBT, queer, politik, män, kvinnor, transsexuella, transpersoner, kön, genus, könsroller, feminism
