Därför är Norge bättre än Sverige

Sverige har idag en namnlagstiftning som är djupt orättvis. Vuxna människor får inte ta sig det förnamn de finner bäst enbart för att det namn de vill ha – och ofta är kända under – är reserverat för de som tillhör det ”andra” könet.

En person som uppfattar sig själv och ses av omvärlden som man får i praktiken inte ta sig ett mansnamn om han inte har genomgått ett fullständigt ”könsbyte”, vilket tar många år. I Norge däremot räcker det med att en person har påbörjat hormonbehandling eller har en transgenderidentitet (dvs. är en transperson) för att få ta sig ett namn som tillhör det andra könet än ens juridiska. Detta slogs fast av norska justitiedepartementet i november 2002.

Vi i Namnlagsändring Nu tycker inte att det norska exemplet är det ultimata, då vi anser att det bästa vore om ALLA vuxna individer fritt fick välja förnamn. Ändå: Är det inte dags att plocka upp stafettpinnen innan vi blir ifrånsprungna?

Andra bloggar intressant om: transsexuella, transpersoner, transgender, namn, namnlagen, lagstiftning, Norge, Sverige, frihet, liberalism, förtryck, diskriminering, lagar

Ingen kommer fixa det åt oss

Allt började sent på kvällen de 16 februari. Vi snackade namn i klubben “Feminina ftm” på Qruiser och gnällde över hur stenålders namnlagen är. Det är inte tillåtet att välja det namn man tycker passar en själv bäst; Är du “kvinna” får du inte ta dig ett “mansnamn” utan att ha tragglat dig igenom en hel “könsbytesutredning”. På ett teoretiskt plan är det ännu ett sätt att cementera könen, men för många är det ett väldigt konkret problem. Så säger Rymdbög:

“Namnlagen är som den är för att transfolk är en så liten minoritet att alla skiter i oss. Vi är så himla konstiga att inte ens folk i jantelaglydande pk-Sverige låtsas vara toleranta mot oss. För vi är bara en enda stor mental disorder och freakshow.

Hur många gånger har man inte hört folk säga att de tolererar det mesta och det mesta är väl normalt och folk ska väl få leva som de mår bra av *men det finns gränser?* Någon mer än jag som känner att den gränsen går vid oss för väldigt många människor?

INGEN BRYR SIG.

Så jag är helt på att skaffa lite vapen och anfalla PRV tills vi får heta det vi vill. Ingen kommer att fixa det åt oss.”

Då – i den sekunden – föds idén om att jag ska göra det. På allvar. Slåss för rätten att heta vad jag vill till sista blodsdroppen. Om det så krävs ska jag bli kändis på kuppen, trots att jag redan nu blir spyfärdig vid tanken på att synas bland människor.

Det låter amerikanskt; det låter pretentiöst; det låter som om jag vill bli martyr, skyddshelgon och… ja, kändis. Jag vet. Men kanske är det just det som krävs. Kanske måste jag driva mitt pilotfall och gå ut i media och skrika för att folk ska se; för att det ska bli någon förändring. För att inte bara vanliga människor ska få upp ögonen för det utan även för att lagen ska ändras. Någonstans måste vi börja. Någon måste börja. Kanske är den personen jag?

Andra bloggar intressant om: transsexuell, namnlag, namnbyte, namn, transgender, transpersoner, transfobi, diskriminering, förtryck, media, kändisskap, utanförskap

Kalla mig Immanuel

Kalla mig manisk. Kalla mig galen. Lås in mig i Säter igen. Kalla mig bara inte tjej. Kalla mig inte Charlie; vilken jävla kompromiss.

Kalla mig Immanuel.

Andra bloggar intressant om: namn, namnlag, namnbyte, könsneutrala namn, Patent- och Registreringsverket, queer, genus, HBT, lagstiftning, transpersoner, transsexuella